Alla har sin första gång. För mig var det en blåsig förmiddag i juni, på en strand där vattnet var grumligt, brädan hyrd och våtdräkten lite för liten. Jag hade läst på. Jag hade sett videos. Jag hade till och med gjort några “torra övningar” hemma på vardagsrumsgolvet. Jag var redo, tyckte jag.

Det jag inte visste var att min första surfupplevelse skulle vara tre sekunder lång, totalt förvirrande, helt underbar – och totalt förödande för mitt ego.

Det började med självförtroende

Det är farligt att läsa för mycket forum innan man testat något. Jag hade läst om hur “de flesta kommer upp direkt” och “det är som att cykla – fast blötare”. Jag tog det som bekräftelse: det här fixar jag.

Brädan var bred, seglet litet. Det blåste måttligt. Inget stormpass alltså – ett perfekt “nybörjardag”. Jag gick ut i vattnet med en blandning av nervositet och upprymdhet. Jag var inte orolig för att trilla. Jag var orolig för att bli beroende.

Och det blev jag. På tre sekunder.

Upp, upp, och… ner

Jag minns exakt hur det kändes. När brädan bar mig, när seglet reste sig ur vattnet och vinden tog tag. Jag stod upp! På riktigt. I kanske två sekunder. Jag började till och med justera fötterna, kolla vindriktning – som om jag redan var någon form av bräda-buddha.

Sen small det till.

Jag föll inte bakåt, som man kunde tro. Nej, jag föll åt sidan, framåt, snett – som om kroppen försökte hitta det mest ovärdiga sättet att lämna brädan på. Jag landade i vattnet med en blandning av förvåning och skratt, och när jag kom upp såg jag instruktören le som om han sett det hundra gånger förr. Det hade han säkert.

Men inombords var jag redan fast.

Den där känslan – en blandning av kaos och kontroll

De tre sekunderna jag stod kändes längre än så. De var fyllda av något jag inte kände igen. Inte bara balans – det var närvaro. Jag hörde inget. Tänkte inget. Jag var bara där, med vinden, brädan och en kropp som plötsligt visste vad den skulle göra.

Det gick snabbt över. Men det räckte. Jag visste redan då: det här vill jag lära mig på riktigt. Inte för att bli bäst. Utan för att få känna det där tillståndet igen. Det där där inget annat existerar än precis det som händer just nu.

Dagen fortsatte – kroppen protesterade, men jag log

Jag försökte igen. Och igen. Och igen. Några lyckade försök, fler misslyckade. Seglet i huvudet. Vattnet i öronen. Blåsor i händerna. Men varje gång jag lyckades stå längre än sist var som en liten seger. Som att jag betade av centimeter för centimeter mot något större.

På kvällen var jag helt slut. Men det var den bästa tröttheten jag känt. Inte från prestation – utan från upptäckt. Jag hade hittat något. En känsla. En väg. Och kanske ett nytt språk – kroppen som kommunicerar med vinden.

Vad jag inte visste då

Jag visste inte att det skulle ta mig flera månader innan jag kunde planera ett helt pass. Jag visste inte hur mycket prylar jag skulle köpa, byta ut, sälja, köpa igen. Jag visste inte att jag skulle börja vakna med väderappar istället för alarm. Jag visste inte att jag skulle börja se livet i vindriktningar.

Men det spelar ingen roll. För den första surfupplevelsen var inte början på en sport – det var början på ett sätt att känna. Att vara i rörelse men ändå stilla. Att ha respekt för naturen, för sin egen kropp, och för hur jäkla svårt det är att stå stadigt i något som hela tiden rör sig.

Tre sekunders hybris – resten ödmjukhet

Jag minns känslan när jag tänkte: “Jag är gjord för det här.” Det är lätt att skratta åt i efterhand. Men samtidigt… den där hybrisstunden var viktig. Den visade mig att något i mig längtade efter just det här. Även om kroppen inte var med än.

Och det är kanske det jag gillar mest med surfing – att det är ett ständigt samtal mellan “jag kan” och “jag lär mig”. Det går aldrig att bli helt klar. Bara bättre. Mer inkännande. Mer tålmodig.