Det var vår. En sån där vår där vinden ännu är kall, men solen börjar smyga fram och skapa den där märkliga blandningen av hopp och dumdristighet. Jag var egentligen inte ute efter något nytt. Men där låg den. I en annons i ett lokalt forum. ”Snabb, smal, responsiv – säljes på grund av övergång till foil”. En windsurfingbräda som såg ut att tillhöra någon som visste vad hen höll på med.
Och jag köpte den. Utan att ens testa. Jag såg på bilderna, kände hur det stack till i kroppen av nyfikenhet, och tänkte: ”Det är dags att steppa upp.” Den sortens logik som bara existerar när vindbehovet övertrumfar förnuftet.
Första mötet – jag och brädan (och marken)
Den kom hem i bakluckan på min gamla bil. Jag bar in den som om den vore ett heligt föremål. Smal, lätt, vass i kanterna. Den såg ut som att den ville bli körd fort. Eller som att den inte tänkte förlåta några misstag. Båda sakerna visade sig stämma.
Första försöket var… brutalt. Det var inte mycket vind, men tillräckligt för att avslöja att den här brädan inte tänkte hålla mig i handen. Jag halkade av. Föll. Halkade igen. Och när jag väl kom upp i planing – vilket hände snabbt – flög jag bokstavligt talat av i ett kast jag inte visste kroppen kunde göra.
Jag låg i vattnet och skrattade högt. En blandning av ödmjukhet, skräck och upprymdhet. Den var för snabb för mig. Men herregud vad den talade till något i mig.
En bräda som inte vill bli kontrollerad
Vissa windsurfingbrädor är som snälla bilar – de tar dig dit du vill, även om du gör misstag. Den här var en sportmotorcykel. Den svarade direkt. Den förlät ingenting. Och ändå kände jag… något liknande förälskelse.
Jag började träna. Inte på ett schemalagt sätt, men jag la fler timmar på vattnet än vanligt. Började analysera. Försökte förstå den. Inte bara brädan, utan samspelet. Vad jag gjorde fel. Vad jag behövde förändra i min teknik. Det var inte bekvämt, men det var lärorikt.
Och sakta, steg för steg, började jag klara det. Inte perfekt. Inte ens alltid. Men ibland fick jag till det. Några sekunder här, några längre repor där. Känslan när det stämde – den var ny. Mer intensiv. Mer fysisk. Mer… på riktigt.
Kommentarerna från stranden
”Du kör på den där?”
”Är inte den lite över din nivå?”
”Du borde börja med något bredare.”
Jag fick höra det. Ofta. Och ibland hade de rätt. Men det där sa också något om hur vi ser på utveckling. Vi tror ofta att vi måste “förtjäna” vår utrustning. Att vi inte får använda något förrän vi behärskar det. Men ibland är det just motsatsen som krävs. Att vi tar steget innan vi är redo, och lär oss på vägen.
Den här brädan lärde mig mer om min kropp, min teknik, min uthållighet – och min envishet – än någon instruktör någonsin gjort.
Varför jag aldrig sålde den
Det gick en sommar. Och sen en till. Jag köpte andra brädor under tiden. Bredare, stabilare, snällare. Men den där smala, ilskna windsurfingbrädan stannade kvar i mitt förråd. Varje gång jag bar ut den kände jag samma respekt. Och samma nyfikenhet.
Och ärligt talat: ibland behöver man utrustning som utmanar. Som säger: “Du är inte där än. Men du kan komma dit.” Den är inte min mest använda bräda. Men den är min viktigaste. För att den inte gav efter. För att den krävde något tillbaka.
Och för att den visade mig att surf inte alltid handlar om komfort – ibland handlar det om att våga kliva upp på något du inte riktigt behärskar och säga: ”Jag kommer försöka ändå.”
No responses yet