Det finns dagar då jag inte ens vet varför jag drar på mig våtdräkten. Det är inte för att det blåser perfekt, eller för att jag är extra sugen på att surfa. Det är något annat. Något inre. En känsla av att huvudet behöver rensas, men inte genom meditation eller tystnad – utan genom vind. Riktig, fysisk vind.

Ibland känns det som att jag inte söker efter fart eller planing. Jag söker bara efter ett rum där tankarna får vandra fritt. För mig är det brädan, havet, vinden. Där kan jag tänka klart. Eller kanske inte tänka alls – vilket ibland är ännu viktigare.

När huvudet snurrar men vinden drar

De flesta dagar är fyllda av ljud. Inte bara yttre – mejlpling, telefoner, trafik – utan inre ljud. Tankar som studsar mellan måsten, minnen och funderingar. Och det är just de dagarna som jag märker att jag längtar efter vinden på ett djupare plan. Inte som en surfare. Som en människa.

Vinden gör något med mig. Den skalar av. Tvingar kroppen att reagera, parera, vara närvarande. Och mitt i det där kroppsliga fokuset sker något oväntat: tankarna sorteras. Det är som att vinden hjälper mig avgöra vad som spelar roll och vad som kan släppas.

Ingen musik, ingen skärm, bara rörelse

Jag lyssnar inte på musik när jag surfar. Jag har inga hörlurar, inget tempo att hålla, ingen pulsklocka som styr. Det är bara jag och vinden. Kanske är det just därför som det händer något i huvudet.

För i rörelsen finns tystnad. En sorts fokuserad stillhet mitt i kaoset. Det är en paradox som jag älskar. Vinden viner, vattnet sprutar, kroppen jobbar – men tankarna… de faller på plats. Som att de äntligen får ett eget rum där de inte behöver trängas med notiser och ljud.

Det handlar inte alltid om surf

Det kanske låter konstigt, men ibland går jag ut fast jag vet att förhållandena är dåliga. Jag vet att det kommer bli skumpigt, att jag kanske måste simma hem, att det inte blir någon “bra session”. Men det gör inget. För ibland är målet inte att surfa – utan att tänka.

Jag har tagit livsbeslut där ute. På riktigt. Beslutat mig för att säga upp mig, börja plugga igen, avsluta en relation, eller våga något nytt. Allt utan att aktivt “fundera” på det. Det bara kom. Med vinden. Eller i vinden.

Att tänka klart utan att anstränga sig

Det är något djupt mänskligt i att vilja förstå sig själv. Men ibland överarbetar vi det. Vi grubblar, analyserar, söker svar med logik. Men vissa svar kräver rörelse. Kropp. Natur. Och för mig: vind.

Jag tror att det handlar om att distrahera den del av hjärnan som vill lösa allt, så att den tystare delen – den som vet – får komma till tals. Och det händer inte när jag sitter vid skrivbordet. Det händer när jag svänger runt på vattnet, fokuserad på att hålla balansen.

Den bästa sortens terapi

Jag brukar säga, halvt på skämt, att surf är min terapi. Men det är också på allvar. För det är där jag kommer åt mig själv. Inte genom att prata ut – utan genom att vara i ett tillstånd där det inte finns något att dölja för sig själv.

Våtdräkten döljer mycket, men inte känslor. Vinden blåser bort det mesta som inte är ärligt. Vattnet är alltid ärligt. Och jag tror det är därför jag kan komma hem efter ett mediokert pass och känna mig… hel. Eller åtminstone lite mer rak i ryggen.

När någon frågar varför jag surfar

Folk frågar ibland varför jag surfar. De förväntar sig ofta svar som “farten”, “kicken” eller “naturen”. Och visst – allt det spelar roll. Men ibland svarar jag bara: för att kunna tänka klart.

Det är ett svar som inte alltid förstås. Och det behöver det inte heller. För alla har sitt sätt att sortera världen. Mitt råkar vara med en bräda under fötterna och vinden i ryggen.