Det började som en helt vanlig tisdag. Väckarklockan ringde 06:30, kaffet smakade sådär och jag var en knapp minut ifrån att vända om i dörren för att hämta lunchlådan i kylen. Men jag sket i det. Tänkte att det inte var värt att tappa pendeltåget för en plastburk med gårdagens pastasallad.
Det var först två timmar senare, mitt i ett tråkigt möte och med blicken vilande på vindprognosen, som jag såg det: 14 meter per sekund. Stabil västlig vind. Sol. Tio plusgrader. Inga surfbilder, inga videoklipp – bara en enkel siffra som sköt genom kroppen som adrenalin. Jag reste mig inte upp. Jag flög nästan.
En snabb reträtt och väskan packad
Jag önskar att jag kunde säga att jag tog ett moget beslut och avslutade arbetsdagen snyggt. Men sanningen är att jag stängde laptopen, skrev “komp” i vår chatt och packade väskan på fem minuter. Våtdräkt, sele, skor, handduk, extra underställ. Jag hann inte ens dubbelkolla linornas skick. Det var som om kroppen visste vad den gjorde innan huvudet hann ifatt.
När jag kom till stranden var det nästan tomt. Ett äldre par gick sin dagliga promenad. En mås skrek som om den protesterade mot blåsten. Men där ute – där låg det. Havet, glittrande, upprört, utmanande. Perfekt.
Första lyftet – och den där känslan
Jag har surfat i över tio år. Jag vet hur det känns att få ett bra lyft. Men ibland överraskar kroppen. Eller vinden. Eller båda. Redan första starten gick smidigare än väntat. Brädan planade ut nästan direkt, och jag hann tänka: “Var det verkligen så enkelt?” innan vinden tog tag på riktigt och jag flög fram.
Det är svårt att beskriva hur det känns. Men jag försöker ändå. Det är som att världen krymper till ljudet av vinden i öronen, trycket i händerna, vattnet som flyger under dig och tiden som försvinner. Det finns bara balans. Fokus. Och någon sorts inre ro som inte går att fejka.
Halvvägs in – och hungern gör sig påmind
Efter kanske fyrtio minuter började jag känna det. Den där tunga känslan i magen som inte är trötthet utan något mer grundläggande: hunger. Och då slog det mig. Lunchlådan. Den där förbannade pastasalladen som nu stod kvar i kylskåpet, ensam och kall.
Jag tänkte att jag kunde köra ett tag till. Men kroppen började protestera. Greppet blev sämre. Blicken flackade. Jag halkade till på ett stagbyte som normalt sett sitter i ryggraden. Och ändå ville jag inte gå in. Vinden var fortfarande perfekt. Solen stod högt. Det var tisdagsmagi – och jag ville inte sabba det.
En kort paus – och en kexchoklad från 2019
Jag gick i land, kisade mot horisonten och satte mig i bilen. Vred på värmen. Och letade desperat igenom handskfacket. Där låg den: en kexchoklad, till hälften smält och minst tre år gammal. Jag åt den utan att tveka. Och drack ljummet vatten ur min sportflaska som luktar mer plast än sport.
Femton minuter senare var jag ute igen. Och på något märkligt sätt var andra rundan ännu bättre. Som om kroppen, när den släppt kravet på mat, släppte taget om kontrollen också. Jag körde hårdare. Friare. Slappare på rätt sätt. Höll igen där jag annars överdrev. Och vinden höll i sig.
Den salta sortens tacksamhet
Jag avslutade efter två och en halv timme. Stod på stranden med blöta händer och svidande lår, och stirrade på havet som om jag inte ville gå därifrån. Men jag frös. Och jag var fortfarande hungrig. Så jag bytte om snabbt – så snabbt det nu går med en blöt våtdräkt och kalla fingrar – och åkte hem.
I duschen tänkte jag på hur märkligt det är, att en helt vanlig tisdag kan bli så… minnesvärd. Och att jag nästan inte hade åkt – om inte vinden, kroppen och kanske den glömda lunchlådan samspelat exakt som de gjorde.
Varför jag älskar windsurfing
Det finns inget moment i vardagen som kommer i närheten av det här. Windsurfing är mer än en sport. Det är en ventil. En paus. En ursäkt att känna sig levande på riktigt. Det är också oförutsägbart, väderberoende och ibland frustrerande. Men just därför är det värt det.
Jag surfar inte för att samla på prestationer. Jag surfar för stunder som den här. För att minnas att jag fortfarande kan följa ett infall. Och för att en glömd lunchlåda aldrig är ett tillräckligt skäl att säga nej till vinden.
No responses yet